Dags?

Rebecka bad mig att skriva en förlossningsberättelse...kanske det är dags nu såhär 2,5 månader senare innan jag glömmer (det har jag nog redan börjat göra). Kanske inte är så värst spännande för alla att läsa men då kan ni ju strunta i det :P

Söndag 19/12 åkte Jens, Martin, jag (höggravid) och katterna i ett fruktansvärt snöoväder från Stockholm till Skellefteå. Jens hade pratat med förlossningen i Skell om det skulle vara ok att vi kom dit och födde, de hade välkomnat oss så det kändes lugnt. Vi hade bestämt oss för att vi ville åka upp över jul eftersom jag GILLAR att fira just denna högtid med familjen. Vi hade också kommit överens om att vi inte skulle vänta in en eventuell igångsättning innan vi skulle återvända hemåt. Jens skulle inte jobba förän 14/1 och jag hade sökt semester året ut så vi var inte stressade. Beräknat förlossningsdatum var 28/12, den vanligaste komentaren jag möttes av under graviditeten var "knip". Själv var jag inte så brydd om det där, jag är ju själv född sent på året och vet att man överlever och kände att det inte skulle behöva vara så farligt.

Två dagars semester hann jag med, december månad var fylld med sammandragningar och jag reagerade inte nämnvärt på att jag 21/12 hade väldigt intensiva sådana på kvällen när vi hängde hemma hos Matte och Kattis. Vi hade dessutom ätit på Frasses och min mage reagerade på den feta maten.
Någon gång efter 6:00 onsdag 22/12 vaknade jag och hade ont i magen...jag bannade mig själv för den feta maten och frosseriet i sötsaker dagen innan och gick upp för att leta på en samarin. Jag hittade ingen såklart och försökte gå och lägga mig, magknipen blev dock värre och det började också göra ganska ont. Efter ett tag vaknade pappa och jag var upp och frågade honom om samarin, han frågade om det var något på gång vilket jag inte trodde...förstföderskor ska ju gå öer tiden. Samarinen hjälper ju naturligtvis inte och jag försöker lägga mig men har för ont, jag går upp och ner ur sängen och Jens vaknar och undrar hur det är. Vi konstaterar att det nog faktiskt är någonting som påbörjats. Pappa undrar om vi inte ska åka in men jag tror inte att det är någon idé. Jens ringer förlossningen medan jag ligger hoopvikt i sängen, barnmorskan vill ju naturligtvis prata med mig så jag får anstränga mig. Hon hör att varken slempropp eller vatten gått och att jag är förstagångsföderska så hon tycker vi ska avvakta - "du kan ta två alvedon", jag skriver in dig så behöver ni inte ringa om ni åker in sen säger hon också. Värkarna är hela tiden täta när vi får frågan om de är regelbundna svarar vi nja...de kommer med 30 sekunder till fem minuters mellanrum så...

Jag tar två alvedon, försöker ta en dusch (vilket jag lärt mig att man ska göra på föräldrakursen) Jag hinner under duschandet bli sur på pappa för att vattentrycket är så förbaskat dåligt däremot hinner jag inte direkt duscha det gör på tok för ont för att stå upp. Någonstans här ringer jag Hedvig för att säga att vi nog inte kan komma och klippa Jens kl 9. Ungefär 8:30 bestämmer vi oss för att åka in, är det inte dags för barnafödande så är i alla fall något helt galet. Bilfärden är sjukt plågsam, vid infarten till östra falmark måste Jens stanna så jag kan gå ut en stund. Trots allt detta är jag fortfarande övertygad om att vi kommer att bli hemskickade men tycker att det är mer praktiskt att i så fall vara hos mamma som bor på Lasarettsvägen...När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag naturligtvis väskan med alla barnkläder i bilen (vi ska ju bli hemskickade) jag tar dock med mig alla papper (blodgrupp, förlossningsplan etc)

Väl inne på förlossningen visar det ju sig att jag är öppen 7 cm och jag skickas direkt in på förlossningssal.

Värkarna fortsätter att göra rackarns ont, jag kämpar med lustgas som jag inte alls känner av...det är dock skönt att koncentrera sig på andningen. Jens är ett fint stöd hela tiden han finns nära, ger mig saft och vatten och hjälper mig när barnmorskan frågar om ag vill ha bedövning. Jag svarar kanske och han hjälper till genom att konstatera att "säger hon kanske så vill hon" Jag är otroligt glad över att jag bedövades. Efter det kunde jag andas ut lite och den värsta smärtan avtog.


Värkarbetet fortsatte ett tag till och det dröjde lite innan krystvärkarna satte igång. Hela tiden fick vi fint stöd av barnmorska och sköterska.

Jag tappade helt tidsuppfattningen men jag konstaterade att det var -19 ute, haha! 12:43 var hon tillsist ute världens finaste lilla tjej 3215g tung och 48 cm lång.

Efter det fick vi ligga kvar 2 timmar på förlossningsrummet, sedan dusch och flytt till eget rum på BB. Vilken märklig känsla att två timmar senare svassa omkring med en bebis men som om allt bara var som vanligt. Lite öm var jag ju men inte så farligt. Sen låg vi kvar på BB över natten därefter var vi redo att åka hem för att på riktigt få vara en egen liten familj ♥.


Kommentarer
Postat av: heddan

världens bästa jul blev det ju!!=)

2011-03-10 @ 23:03:51
Postat av: mammamumlan

Absolut världens bästa jul - så fint skrivet...

2011-03-11 @ 06:25:57
Postat av: Rebecka

Tack för att du ville dela med dig!!

Väldigt intressant att läsa och vilken fantastisk upplevelse ändå!! :)

Jag kan inte förstå att det är min tur om ca 6 månader... Jag är otroligt förlossningsrädd, men tänker samtidigt att klarar andra det - då ska baske mig jag oxå det!!

Var det ryggmärgsbedövning du tog?



Förlåt att jag frågar så mkt, du vet ju att du behöver inte svara om du inte vill!! Mga kramar

Postat av: soffan

roligt att läsa!! kan du tänka dig att Maj bott inne i den magen du har på kortet med randiga tröjan...galet, det var hennes lilla hus!! Fin är hon eran lilla loppa!

2011-03-12 @ 19:04:50
URL: http://zoffis.blogg.se/
Postat av: Kattis Korv

Åh, jag blir alldeles tårögd! Jättefina kort som Jens tagit på era händer.

2011-03-14 @ 10:21:39
URL: http://metrobloggen.se/kattiskorvapa

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback